Det här e inget roligt inlägg eller för den skadeglade kan det ju vara lite gott och gona sig lite i min missär… Under en lite period har jag känt att jag står i vägskäl. Frågor som kommer till mig är: Vad vill jag? Vart skall jag? Hur gör jag? Vem är jag? Vem är du? Vad gör jag? Vad vill jag göra?
Om man tar ett steg eller två bakåt och betraktar dessa frågor på avstånd så ser man ju att de ganska tunga frågor jag ställer mig. Så på ett mkt rastlöst sätt flyr jag in i små projekt för att undvika dessa spörsmål. Bona golv (vilken 25 åring bonar golv?). Lusläser hela Twiglight sagan, analyserar vrider och vänder på historien. Det gick så långt att Anil erbjöd sig att beslag ta mina böcker. Att gå till gymmet är också ett bra projekt. Där behöver man inte fokusera på något annat än andhämtning. Lyssna på roll on i pod version med Mia och Klara generar många goa skratt som tar mig ifrån mina energikrävande spörsmål på ett behagligt sätt. Att dricka vin och hänge sig åt en ung man, som var fallet i onsdags är också ett annat mycket trevligt sätt att skingra tankarna på.
Dessa frågor som jag så febrilt försöker att fly ifrån bottnar sig i min nuvarande livssituation som i mina ögon är allt annat än tilltalande. Här sitter jag nu bakbunden till händer och fötter fast i yrket Gud och alla andra politiker glömde. Vårdbiträde inom hemtjänsten. Jag skall försöka att inte göra detta till ett inlägg om äldreomsorgen. Tro mig, jag skulle kunna skriva hyllmeter gällande energitjuvar, otacksamhet, gränsöverskridande, rökförbud, arga lappar utan fantasi och mikromat inom omsorgen som skulle få er alla att häpna. Men det spelar ingen roll. För faktum är att jag skall till varje pris där ifrån. För min egen mentala hälsas skull och de nära och kära i min omgivning som troligtvis är fruktansvärt trötta på att höra på mitt gnäll, gny och stånkande. Och där kommer alla mina spörsmål in för vad skall jag göra istället. Drömjobbet lyser ju skinande klart med sin frånvaro och att förvalta min fil kand i någon form av karriär känns väldigt långt bort när varenda platsannons premierar två års erfarenhet inom B2B. Detta är ju givetvis det jag helst av allt vill. Men i väntan på att det sker är det återkommande något som säger att jag skall klippa navelsträngen dra upp rötterna och resa…
I förra veckan var jag väldigt inne på Irland. Jag mötte den stora kärleken bland ur gröna ängar och kullar på den irländska landsbygden. Precis som i filmen P.S I love, fast min stora kärlek skulle ju givetvis inte dö av en hjärntumör. Men så kommer alla gåtor som måste lösas vart skall jag bo, har jag råd och tänk om han får en tumör i alla fall. Och så pendlar jag mellan olika resesajter och ams.se och det slutar med att jag söker en helvetes massa jobb. Och på det sättet rullar det på. Idag har jag rest till Indien där jag undervisar fattiga barn om dagarna och har passionerat sex med en backpacker på en exotisk strand om kvällarna.
För att summera detta något så känner jag att jag skulle vilja kunna hantera situationen mer som en man. Jaja jag vet att jag generaliserar men min erfarenhet säger mig att män är mer benägna att ta saker och ting med ro. Skulle vilja kunna spotta ut snusen, luta mig tillbax i soffan, klia mig lite på pungen, ta en kall öl och chilla lite.
Be min medelålders kollega som jagat mig genom hela boendet helt hysteriskt viftandes med armar och ben och med en nasal röst frågat mig och jag spillt mat i mikrovågsugnen (för ni skall veta att de är heliga, nåde den som spiller) att bara hålla käft.
