Kutt goes Malin Byard
Jag tycker det känns tämligen fridfullt att se på mig själv som en misslyckad figur i mellan åt. Livet blir lite lättare då inte massa krav och press för vaddå jag e ju en smula misslyckad. Bara lite lätt sådär på ett dråpligt och lite ironiskt inte på ett dempigt och offermässigt sätt. Därför tycker jag att detta som jag nu skall berätta är tämligen festligt och oerhört skrattretande trots att min kära ryttar vän Fidde hävdade att jag varit riktigt nära döden.
I går vaknade jag med ett stort frilufs begär ååå det är semester: - Jag måste ut i naturen! Jag bara måste få nänja ut min muskler. Jag ville hoppa skutta och springa låååångt. Så till min bror bar det men vad jag inte viste var att turen var någon helt annan stans än på min sida.
Välframme började jag njuta. Rakt ut i naturer bar det. Jag sprang planlöst fram och tillbax på gården, klappade hunden (för mig finns det nu bara en hund på broders gård då de andra bästarna bet ihjäl den tama ankan och en kanin) vädrade i luften och insöp den ljuva sommardoften av vått gräs. I mitt huvud hade jag tänkt söka om en liten skogsväg från min barndom på en långpromenad ihop med min svägerska (en promenad som skulle visa sig vara över en mil) men plötsligt föll min blick på ett annat natur äventyr ett vitt sto stod i all sin prakt på gården och jag kände med en gång hur hon föll offer för mitt natur begär.
Jag började borsta stackars Amika som tydligen inte ville vara med om den stundande ritten. Min kära svägerska hejade på, lånade mig kläder hjälm och väst och snart va pållen tränsad och sadlad. Tina och jag hade disskuterat troliga utvägar om ritten inte skulle gå bra eventuella skutt och bocksrpång hade tagits upp och jag sträckte ryggen lite extra för jag hade ju suttit kvar så duktigt på Pursskas häst Liza 10 år tidigare. Ja kom fram till i mitt egna huvud att om jag ramlar av så ramlar jag av och då e det ju bara att resa sig igen. Då var det dags att stiga upp jag som längtat, drömt och till och med övervägt ridskola skulle äntligen få rida igen.
Jag satte mig i sadeln och oj en liten stegring och va fan jag sitter kvar - Asså jag e nog fan Malin Baya....Eller inte för efter att Amika rest sig lodrätt rakt upp i luften på bakbenen satt jag inte kvar längre... Utan jag låg på marken och tänkte att: - Ja nu ramla jag av så då reser jag mig igen då. Tittar upp för att ställa mig upp och ser att hästfan oxå e på väg neeer över mig... Försvarsställning... En häströv på mitt knä och en hov på min underarm och hjälp nu står hon på alla fyra som inte känns som fyra utan hundra hovar och jag ligger i mellan. Femtio hovar på vardera sida om mig. Började krampaktigt dra mig fram med fingrar och naglar. Och plötsligt var jag fri och kunde äntligen ställa mig upp på min två spaghetti ben men fick sätta mig ner på en pall för att inte hamna på marken igen... Jag gick igenom min kropp för att se vilka skader som skulle kunna ha uppkommit men hittade bara följande
Nu i eftehand när jag vet att jag överlevde så tycker jag bara att det hela va så himla festligt där gick jag ut i tron om att jag va en flåshurtig Malin Bayard men icke jag fick tillslut skritta omkring i longerlina istället....En liten ritt som kanske vara i 10 minuter och jag kan ju säga att det va väl tur att jag ramla av för vilken ursäkt skulle jag haft annars när mina sittknölar och ljumsklar skrek av ångest och smärta efter just 10 min.... Så jävla misslyckat men hur kul som helst....
Over and out
Hahahahahahahahahahaha hehehehehehehehehehehe!! Armen såg mycke värre ut än jag trodde. stackare!
Jag säger det igen, hästar är livsfarliga jävla monster, håll sig undan från dom =/ tur det gick bra iaf =)
