Stolthet efterlyses...
Har ni någon gång känt att ert liv är sorgligt och patetiskt? Inte, nä men då kan jag dela med mig. För det första har jag blivit fjortisförälskad en i man jag aldrig kommer att lyckas fånga för att jag vet inte hur man gör när man fångar någon. Det värsta är ju som sagt att jag inte är normalt intresserad eller förtjust. Utan jag e fjortisförälskad. Med allt vad det innebär bland annat har jag svårt att möta hans blick, jag blir knäsvag, börjar vifta med mitt hår samt att det känns som gud eller någon med högre makt har soda stremat blodet i min ådror.
För det andra sover jag middag, det skall väl inte unga flickor göra men det är så jävla götte och ta sig en lite lur och koppla bort allt som har med insulin, blöjer, beslut, tillsyner och annat.
Sen vaknar jag och får lite panik över att jag måste göra något (e lite inne på att börja spela tennis) så då ringer jag ner mina vänner och när dom inte svarar så smsar jag den unge herr Berger för han kanske kan bidra med lite sällskap. I väntan på att han skall svara har min rastlöshet och sällskapssjuka övergått i ren och skär kåthet istället. Oxå plingar det till i mobilen och yes tänker jag det kanske blir lite manlig närhet och götte i alla fall. Men nä då, då har unge herr Berger troligvis stadgat sig men han vill åndå hålla det lite öppet för han har inte riktigt bestämmt sig än.
Å så va man tillbax på ruta ett igen skillanden är bara att det känns som om stoltheten försvann en smula på vägen.
Det kan ju tyckas då att man inte bör vika ut sitt liv på detta viset i sin blogg om man är på jakt efter lite stolthet men det skiter jag i. Något måste jag ju fan göra när jag e rastlös och förhoppningsvis roar det alltid någon stackars liten själ.
En del av Auschwitz i mitt hem!
Alltså en helt vanlig golvbrunn, kanske en smula slemmigare en anningens gulare och rejält mkt hårigare....
så gissa om jag fick panik och magknip inklusive kräk och spy känslor när jag fann...
....En glömd jävla golvbrunn importerad från Auschwitz för 65 år sedan .
Jag slängde mig på telefonen och ringde mamma medans jag slog nr tänkte jag erbjuda henne 100 spänn för att engagera sig i min missär till golvbrunn. Innan hon hade svarat hade jag redan höjt priset till 200 kronor efter att slängt ett getöga mot golvbrunnen från helvetet. Mamma tackade ja till erbjudandet men kunde intte lova att hon kunde komma förens på onsdag. Paniken tog ett nytt tag i min arma lilla förtvivlade kropp och jag ringde istället upp Pursska för mentalt stöd och vägledning. Vi kom snabbt fram till att jag hade tre alternativ.
1, Vänta tills på onsdag och bli 200 spänn fattigare
2, Springa och köpa kausticsoda och fräta bortskiten, ja gärna hela avgrunden.
3, Med fysiskt stöd av Pursska ta sig an detta trek med handskar och gummidräkt själv.
Efter viss uppmuntran av Pursska valde jag att gå på det lite mer billiga och miljövänliga alternativ nr 3
så iväntan på att Pursskan skulle anlända förberedd jag mig.
Från vänster ser vi.
1, Hushållspapper för eventuella tårar och stänk
2. Ficklampa för att dessvärre se skiten
3. Doftsprej för eventuella odörer
4. Telefon för att nå 112 om jag får någon slem på mig alternativt i mig
5. Obligatoriska hansdskar för att lindra smärtan något
6. Hink att lägga bajset i
7. En offrad köttpincet, jag tänker ju fan inte ta i det
8. En stycke muterad slickepott. Vet inte riktigt hur jag tänkte här men den va bra att avreagerar sig med, genom att slå den i golvet kunde viss ångest kanaliseras.
Så var Pursska på plats och efter att laddat med ett glas samarin ,dubbel dos för att lindra min upproriska mage (Tips kolla inte in vad just du har för golvbrunn direkt efter intagen måltid, den vill gärna upp igen då) och tagit på mig handskarna kröp jag ner och la mig på mage, greppade pinceten och körde igång. Pursskan va lite mer facinerad av att lysa på det som hamna i hinken än att lysa under badkaret. När jag tillslut hade fått upp två rejäla bollar hårblandat trek och några äckliga flagor av okänt innehåll så var det dags för spolning. Till min stora fasa steg vattnet med hiskelig fart. Problemet var ej löst. Så jag krafsa spola och krafsa igen. Inget resultat efter ytterligare krafsande ett kväljande försök med handen och lite spolande konstaterade vi att vi behövde expert hjälp. Så det blir till att ringa a-såshem imornbitti.
Sällan har jag förbannat faktumet att vara singel så mycket som denna söndags afton den 22 feburari 2009.
En liten dejt från helvetet
God afton kära medborgare!
När jag startade denna blogg för ca ett år sedan berättade jag om the och fils bravader vilket sedan ledde vidare till the och fils vidare bravader. Här om dagen kom jag på en grej som hände mig i min ungdom som har viss anknytning till detta med knepiga karlar eller rättare sagt knepiga pojkar för man kan varken säga att the och fil eller den pojke jag nu skall berätta om var män.(I alla fall inte då)
Jag träffade han på Allmäsåsen utan för Vara och ja det var lika bonigt som det låter. Vi hängde utanför medans
Barbados eller liknade spelade innanför. Jag var full och ung och raggade därefter. Vilket innebar att jag helt apropå fråga killar som kom i min väg med ett hyfsat yttre om de vill hångla. Och där kom han, och mkt riktigt han ville hångla. Så vi hånglade, bytte nr och skildes sedan åt. Efter två veckor av frenetiskt smsande på min spygröna mongo motorola blev det dejt. Pojken bodde i ett litet pyttesamhälle med en kemtvätt och allmän utomhus pool några mil ovanför min dåvarande bostad. I och med att pappa var bortrest just denna helg så kunde jag lugnt dra och även spendera natten med denna nya och otroligt spännande kille som faktiskt gjorde lumpen. Jag fick Sessan och hennes kille att tjusa mig i en allt annat än fräsch Volvo 740. I själva verket visste jag inte så mkt egentligen om denna unga man. Jag var helt enkelt nyförälskad och naiv.
Väl framme mötte han mig vid poolen på cykel. Hemskt var vingligt han cyklar. Jaja det kan ju vara lite si och sådär med killars simultankapacitet har jag hört. Chock nr 1 kom när jag såg hur han bodde två barack liknande radhus hade sammanfogats till ett, pyntat med leksaker till tusen. Lite försynt kommenterar jag väl mängden och där kom chock nr 2:
- Ja det blir ju en del när man har 9 småsyskon. Sen försvann han ut i sitt lilla privat kök och grävde fram två öl. Det blev nog lite pinsamt för stackaren när jag förklara för honom att jag bara drack cider. Chock nr 3 kom strax därpå när hans pappa gör entré och det visar sig att han bara har ett ben. Kan man inte informera lite om sådant här innan?
Kvällen flöt väl på, på ett ganska speciellt vis. Jag upptäckte snabbt varför han cykelfärd hade gått så vingligt, i själva verket var han full som en allika redan innan jag kom. Ett resultat som följd av hans fylla var att han försvann i en timme för att han fått för sig att det var inbrott hos hans granne, så där satt jag själv på hans rum. Tillslut var kvällen över och han tuppa av. Själv låg jag mest och fundera på varför hans pappa bara hade ett ben.
Förklaringen kom dagen efter när hans småsyskon hade virat in mig i en grön vattenslang och berättade att man inte skall röka för då kan man tappa benen för det hade minsann deras pappa gjort. Och det var väl lite då jag kände att hjälp mig, jag vill hem? För det var inte det att jag var lite lätt och harmlöst invirad i den här jävla vatten slangen utan jag satt fast på riktigt. Denna historia utspelade sig innan mina underbara brorssöner kommit till världen och jag var fullkomligt opedagogisk och en smula rädd för barn så ni kan ju kanske föreställa er paniken som växte inuti min lilla 17-åriga kropp. Men på något vis lyckades jag lirka mig los och avstyra den annalkande resan till Göteborg för min del. Familjen udda med den enbente pappan i spetsen släppte av mig i tryggheten hos mamma. Och det va det sista jag hörde från honom och han hörde från mig.
Gissa varför?
