Ärlighet
Kära läsare här kommer ett inlägg med mycket text men tar er gärna tid att läsa detta då det är ganska intressant.
Jag och min kära vän Pursska har den senast tiden pratat ganska mycket om ärlighet och att det inte alltid är så jävla trevligt. Vi har båda mött på människor som rättfärdigar sig själva genom att säga att de ärliga. De anser att de på något sätt, skall göra det till goda och snälla människor. FEL! Ärlighet är inte så simpelt.
Stefan Einhorn har i sin bok konsten att vara snäll skrivit följande.
" " Utrycket ärlighet vara längst " är väl känt. Det är en norm som innebär att vi i alla lägen av våra liv ska vara ärliga, mot vår omvärld och mot oss själva. Men är det så enkelt ? Eller är ärligheten en relativ norm?
Psykoanalytikern Ludvig Igra har i sin bok den Den tunna hinnan berättat om en händelse under hans tidiga barndom. När Ludvig bara var några månader gammal lämnade hans föräldrar honom under en period hos en kvinna som bodde i ett hus i det polska Tatrabergen. I byn bröt det ut ett upplopp och män sökte igeno husen på jakt efter judiska barn, som de dödade. Kvinnan bedyrade då att Ludvig var ett kristet polsk barn och lyckades till slut övertyga männen, som lämnade huset. Ludvig konstaterar att hans liv räddades - av en medmännsklig lögn.
Det här exemplet på hur godhet kan sig uttryck i en lögn. Men är det bara i farofyllda situationer som vi har rätt att ljuga? Knappast? En liten flicka kommer fram till dig, visar upp en teckning och berättar stolt att hon har ritat en katt. Själv tycker du mest att det ser ut som ett exploderande kylskåp. Säger du vad du tycker?
En god vän undrar vad tycker om hennes nya kappa, som ser ut som den kom direkt ur en skräckfilm. Berättar du det?
Du är på middag hos ett par vänner och har just lyckats trycka ner skosulan som serverats när de frågar vad du tyckte om köttet. Säger du sanningen?
Man har visat i undersökningar att genomsnittsmänniskan far med osanning många gånger varje dag. Och i en annan undersökning berättar 94 procent av de tillfrågade kvinnorna att de brukar ljuga (män ingick inte i undersökningen). Något som det ofta ljög om var den egna vikten (51 procent) medan 29 procent ljög om sin lön. Uppenbarligen är det mycket vanligt med olika former av lögner. Och tur är nog det. För ärlighet är inte förenligt med att vara snäll.
Vi har alla mött människor som med stolhet och fasthet deklarerat " Jag säger alltid som jag tycker" eller "Jag är alltid ärlig" Yttrande som dessa är varningssignaler. Om man väljer att alltid vara ärlig frånsäger man sig nämligen sitt ansvar som medmänniska. Man gör det lätt för sig själv, eftersom man har en fix norm att leva efter, medan omvärlden är helt oskyddad mot sanningssägaren. Livet är tyvärr inte så okomplicerat att man i alla lägen ska säga precis som man tycker och som det är. Ärlighet, både mot sig själv och mot andra, är ett ideal väl vart att sträva mot, men sanningssägande kan också vara ett vapen i händerna på den som inte är snäll."
De människor som Einhorn kallar sanningssägare anser jag även har en tendens att uttrycka sina åsikter lite när som helst utan att ens bli tillfrågade. Det kan te sig på följandevis.
- Du har gått upp i vikt, ser jag.
- Varför köpte du den fula mobilen?
Och med tanke på att dessa kommentarer kan komma ibland utan någon som helst förvarning kan det i längden bli jävligt jobbit att umgås med dessa människor som vi även kan kalla minus männsikor eller energiknyckare. För det är just va de är och vad de gör. Jag vill tro att människor som är så kallade sanningssäger agerar på detta sätt för att för att det är något som fattas hos dem. Dessa ganska fruktansvärda kommentare fyller för dem något konstigt behov och i brist på deras egna självkänsla uppnår det tillfredställelse på detta sätt... Vilket är synd för jag tror man får mer ut av att vara snäll mot männsikor. Klyschigt men sant, delad glädje är dubbel glädje....
Med risk för att bli något sentimental och lite töntig vill jag berätta om när två personer gjorde mig riktigt jävla super glad..
Det var i höstas när jag och ett gäng från klassen var på väg hem från skolan. Någonstans mellan Varberg och Göteborg tog Simon och Jonas ton och sjöng följande....
Katrin Svensson är jätte cool och schyst ,jätte cool och schyst, jätte cool coh schyst.
Tack! Jag ler fortfarande...
Och till er andra prova detta för det funkar ( iaf på mig)
Kram
Jag och min kära vän Pursska har den senast tiden pratat ganska mycket om ärlighet och att det inte alltid är så jävla trevligt. Vi har båda mött på människor som rättfärdigar sig själva genom att säga att de ärliga. De anser att de på något sätt, skall göra det till goda och snälla människor. FEL! Ärlighet är inte så simpelt.
Stefan Einhorn har i sin bok konsten att vara snäll skrivit följande.
" " Utrycket ärlighet vara längst " är väl känt. Det är en norm som innebär att vi i alla lägen av våra liv ska vara ärliga, mot vår omvärld och mot oss själva. Men är det så enkelt ? Eller är ärligheten en relativ norm?
Psykoanalytikern Ludvig Igra har i sin bok den Den tunna hinnan berättat om en händelse under hans tidiga barndom. När Ludvig bara var några månader gammal lämnade hans föräldrar honom under en period hos en kvinna som bodde i ett hus i det polska Tatrabergen. I byn bröt det ut ett upplopp och män sökte igeno husen på jakt efter judiska barn, som de dödade. Kvinnan bedyrade då att Ludvig var ett kristet polsk barn och lyckades till slut övertyga männen, som lämnade huset. Ludvig konstaterar att hans liv räddades - av en medmännsklig lögn.
Det här exemplet på hur godhet kan sig uttryck i en lögn. Men är det bara i farofyllda situationer som vi har rätt att ljuga? Knappast? En liten flicka kommer fram till dig, visar upp en teckning och berättar stolt att hon har ritat en katt. Själv tycker du mest att det ser ut som ett exploderande kylskåp. Säger du vad du tycker?
En god vän undrar vad tycker om hennes nya kappa, som ser ut som den kom direkt ur en skräckfilm. Berättar du det?
Du är på middag hos ett par vänner och har just lyckats trycka ner skosulan som serverats när de frågar vad du tyckte om köttet. Säger du sanningen?
Man har visat i undersökningar att genomsnittsmänniskan far med osanning många gånger varje dag. Och i en annan undersökning berättar 94 procent av de tillfrågade kvinnorna att de brukar ljuga (män ingick inte i undersökningen). Något som det ofta ljög om var den egna vikten (51 procent) medan 29 procent ljög om sin lön. Uppenbarligen är det mycket vanligt med olika former av lögner. Och tur är nog det. För ärlighet är inte förenligt med att vara snäll.
Vi har alla mött människor som med stolhet och fasthet deklarerat " Jag säger alltid som jag tycker" eller "Jag är alltid ärlig" Yttrande som dessa är varningssignaler. Om man väljer att alltid vara ärlig frånsäger man sig nämligen sitt ansvar som medmänniska. Man gör det lätt för sig själv, eftersom man har en fix norm att leva efter, medan omvärlden är helt oskyddad mot sanningssägaren. Livet är tyvärr inte så okomplicerat att man i alla lägen ska säga precis som man tycker och som det är. Ärlighet, både mot sig själv och mot andra, är ett ideal väl vart att sträva mot, men sanningssägande kan också vara ett vapen i händerna på den som inte är snäll."
De människor som Einhorn kallar sanningssägare anser jag även har en tendens att uttrycka sina åsikter lite när som helst utan att ens bli tillfrågade. Det kan te sig på följandevis.
- Du har gått upp i vikt, ser jag.
- Varför köpte du den fula mobilen?
Och med tanke på att dessa kommentarer kan komma ibland utan någon som helst förvarning kan det i längden bli jävligt jobbit att umgås med dessa människor som vi även kan kalla minus männsikor eller energiknyckare. För det är just va de är och vad de gör. Jag vill tro att människor som är så kallade sanningssäger agerar på detta sätt för att för att det är något som fattas hos dem. Dessa ganska fruktansvärda kommentare fyller för dem något konstigt behov och i brist på deras egna självkänsla uppnår det tillfredställelse på detta sätt... Vilket är synd för jag tror man får mer ut av att vara snäll mot männsikor. Klyschigt men sant, delad glädje är dubbel glädje....
Med risk för att bli något sentimental och lite töntig vill jag berätta om när två personer gjorde mig riktigt jävla super glad..
Det var i höstas när jag och ett gäng från klassen var på väg hem från skolan. Någonstans mellan Varberg och Göteborg tog Simon och Jonas ton och sjöng följande....
Katrin Svensson är jätte cool och schyst ,jätte cool och schyst, jätte cool coh schyst.
Tack! Jag ler fortfarande...
Och till er andra prova detta för det funkar ( iaf på mig)
Kram
Kommentarer
Postat av: Jessika!!
Amen.
Postat av: Anonym
Där satte du huvudet på spiken!!!
Postat av: Elise
Hmm, jag fick den där boken när jag fyllde 25. Hmmm, vad tycker man om det? Var han snäll eller ärlig han som gav den?
Postat av: mudden
Tack tack :)
Jag pluggar Cad Konstruktion/Produktutveckling på Lindholmen i Göteborg.
Läste att du pluggade Event Managing ? Är det också på Lindholmen månne, för det finns en sådan utbildning i det huset :)
Trackback
